Betraktelse över Sqvadron 2008
Fältskärns berättelse
Som nybörjare i branschen ”Husar m/95” så är det ju alltid trevligt att ha någon uppgift som man tror sig behärska, därför accepterade jag villigt uppdraget att stå för sjukvården under Sqvadron 2008. Mina enda krav var att få titeln ”Fältskär” och en första förbandsväska. Det senare skulle ordnas av våra militära kontakter – men de hade väl redan lagt ner alla förband…
Svårigheten med att vara Fältskär/tävlingsläkare är att det (som tur är…) sällan eller aldrig händer någonting alls. Det gjorde det inte denna gång heller, om man bortser ser från en avsittning första dagen och att Behnke blev överfallen av sin egen baklucka – ett plåster förbrukades. Fältskärens berättelse blir därför inte längre än såhär.
En lektion i småländska
Man jobbar för mycket, hinner knappt med sin fritid, därför hann vi inte iväg förrän på fredag morgon. Trots tidig start kom vi sent. Hästen Nic som pga tragiska omständigheter inte blivit riden på länge, var också helt oförstående inför detta med att gå in i ett litet rum på hjul. Vi kom sent men inte alltför sent.
Under lunch och inkvartering i gamla hederliga logement kom den gamla ”Status quo- låten – You’re in the army now”, till en, närmast som en nostalgisk tvångstanke.
Eftermiddagen var fortsatt exercis under Lts/trad Einarssons och Fridhs entusiastiska tillrop och kommandon på fullt begriplig småländska. Det var dock inte värre än att man också hann med njuta av en Sveriges vackraste platser – Haväng och ovanligt behagligt höstväder. I pausen kunde vi dessutom rida ner förbi den kända Havängsdösen och över Verkaån till en stunds rast/vila på stranden. Ingvars häst, möjligen inspirerad av husse gamla vana att klä av sig på just denna plats, tyckte sanden verkade inbjudande för rullning. En känsla som inte fullt delades av husse, som nog fått sand mellan tårna om han inte lyckats behålla stövlarna på.
Så tillbaks till exercisfältet. Nic hade nu vaknat till och började helt klart gilla läget. Helt annan bjudning än på förmiddagen.
Efter passet sköttes en trött Nic om, betades och ställdes i boxen med mycket mat.
På kvällen åt vi upp en helstekt gris, som tillagats på plats av kpral/trad – delikat. Militärsängen var mindre än jag mindes att de var (eller så har man vuxit på bredden) men det gick utmärkt att sova ändå.
Frukost. Filmjölk med flingor och kanel på djup plasttallrik med Skogaholms limpa (nästan som att vara tillbaka på gamla K3)
Våra schweiziska vänner hade anlänt under fredagskvällen och vid middagen på lördag kväll hölls tacktal och det överräcktes bl.a. en målning av schweizisk och svensk (småländsk) kavallerist sida vid sida. Tavlan mottogs av herr ryttmästare/trad Fälth för att hängas upp på lämpligt ställe. Vi andra erbjöds schweizisk dryckjom.
Och så fick man se och höra en alldeles riktig General.
Söndag morgon. Likadan frukost igen och samma nostalgiska, imaginära tidsresa till gamla K3:s matsal.
Hästen Nic var på morgonen påtagligt palpationsöm bakom sadelläget. Lika oförstående om detta med lastning som förra gången men nu omgiven av betydligt fler husarer och dragoner, kunde han i princip lyftas in transporten. Han verkade glad över att få komma hem igen. Undrar om de kan berätta för varandra och vad han i så fall hade att kommunicera.
Fortfarande förordnad som fältskär anslöt jag åter till truppen och fick se en magnifik inridning och uppställning bakom general och fanborg. P7:s uppvisning (tyvärr) också magnifik och följdes av ett militärpolitiskt inlägg om hur bra och billig armén är. Bakgrundsmusiken i högtalaranläggningen – ”You’re in the army now”… (hur kunde dom veta???)
Efter utspisning med ärtsoppa och pannkakor, kpral Prahl igen (perfekt), samlades den något decimerade skvadronen för Grand Finale.
Återigen en mycket väl genomförd uppvisning i friskt tempo och med mycket god rättning i ledet. Avslutande anfallet var massivt.
Det är ibland rätt skönt att sitta ”som tvåa” i kön. Man får en häftig överblick över truppen och det är ju bara att följa sin etta, möjligen komma med lite glada tillrop när han rider fel eller inte verkar höra. En viss ärftlig belastning (knuten till det småländska rytteriet), själv uppvuxen i den gamla regementsdelen av Malmö och sedan lumpen på ett mycket nostalgiskt K3 i Skövde, kombinerat med ett stort historieintresse gör ju att man inte kan låta bli att låta fantasin flyta.
Visst är en hel skvadron häftig att se och det ju sällan man får chansen att en nuförtiden. Men den berömda svenska högerflygeln i slaget vid Lund (1676) var åtminstone 10 skvadroner, i slaget vid Fraustadt (1706) kommenderade Rhenskiöld 39 skvadroner och vid Bornhöft (1813) anföll svenskarna (för sista gången) med 7 skvadroner. Var fick de maten till hästar och manskap ifrån? Det måste gått åt många Christer Prahlar eller så är våran ovanligt effektiv…
En skvadron ryttare må vara magnifik men liksom försvinner när man ser ett par moderna stridsvagnar brumma förbi.
Vad jag förstått så hade man stora planer för firandet av Roskildefredens 350-års jubileum. Det kom nog av sig lite grann. Men vad gjorde det? Jag tror att vi alla hade kul utöver det vanliga, jubileum eller ej. Kanske lika bra att inte fira. När man i Stockholm försökte fira 250-års jubileet åkte den danske ambassadören hem. De danskar (militärklädda och rätt många) som satt bakom mig på uppvisningen kommenterade vår uppvisning i termer av ”jävla skit”. Tänkte säga: ”-om dina förfäder brytt sig mer om sån’t här skulle ni inte behövt åka utomlands för komma hit”. Men jag hade förbandsväskan i bilen och valde att låta bli.
Hans Westergren, Fältskär och ryttare i ledet.
p.s. Har det varit tyst i massmedia? / HW
